Lära sig kämpa..

En viktig diskussion som varit aktuell senaste tiden, då om tv-puckens vara eller inte... Alltså det här med tidig utgallring, och hur man får dom som inte kommer med att fortsätta.
Jag har aldrig varit en talang, utan alltid en del av den grå massan. Inom fotboll fick jag alltid kämpa för att få vara med i laget, nån startelva var aldrig självklart. Men jag lärde mig kämpa... Många av dom som var talanger lärde sig inte det, utan när det började komma motgångar la dom av. Dom största stjärnor blir ju dom som har både talang och kämparglöd, men bara talang räcker inte. Sen utvecklas vi olika, så många får aldrig chansen att bli bra innan dom ratas. För tyvärr lägger ju många blivande talanger av när dom inte kommer med i länslag, tv puck mm. Så det gäller att försöka få med alla så länge det bara går!!

Kan ju ta mig själv som exempel, halvtaskig fotbollsspelare som blev cyklist. Testade Mtb första gången när jag fortfarande spelade boll, trodde jag skulle dö där efter tannbergets 10km spår. Lovade mig att aldrig göra om det!! Men lurades med på nån tävling i Lycksele och Skellefteå, var i den bakre delen av resultatlistan. Tyckte det var jobbigt och svårt, dessutom skitjobbigt. Flyttade sen ner till Stockholm, cykeln hamnade i förrådet och jag började jogga. Sprang några tävlingar, men återigen i dom bakre regionerna. Dessutom med ständiga småskador, så la ner det och började cykla mer. Anmälde mig tillochmed till en tävling ute i Hellas, Mtb tre tror jag den hette. Trodde jag kunde detta nu, men fick en chock av alla rötter och smala stigar. Vurpade tillslut på sista varvet, slog ut tre tänder och spräckte båda läpparna. Så resten av den dagen var jag på SÖS och sydde ihop mig... Sen stod cykeln resten av den hösten och vintern, den var fortfarande blodig på våren när jag tog fram den igen. Tränade på lite mer nu, men inte lägre för att tävla utan för motion. Jag började ju på bli gammal och dags att lägga av med att försöka bli bra..  Men började gilla det mer och mer, kunde ju tävla som veteran snart.. Så fortsatte träna mer och mer, sen har jag kämpat på. Många motgångar har det varit under vägen, men fått vara med om så mkt och träffa fantastiska människor. Så är mkt tacksam att jag kämpade på, tycker även att jag är ett bra exempel på att man inte behöver vara som bästa i unga år. Man har tid på sig!! Jag fyller iår 36 och nästa år som blir mitt 37e kommer jag vara mitt bästa jag, och faktiskt kan jag nu säga att jag kommit ur den grå massan. För faktiskt så tillhör jag nu den främre delen av resultatlistan, detta trodde jag inte den dagen ute i Hellas!! Har gått en lång väg och ska gå en bit till, detta tack vara att jag lärt mig kämpa. Så till alla er där ute som ratas i olika uttagningar vill jag bara säga, ge inte upp utan kämpa på. Tycker ni det är skoj så fortsätt, bry er inte om resultatet!