måndag 25 juli 2016

Olyckor..

Läst om en del olyckor på gårdagens Engelbrektstur, återupplever min egen när jag läser om andras...  Gör liksom ont i hela kroppen, och jag blir rätt låg. Är ju en underbar sport detta, men tyvärr finns denna risk att man skadar sig ordentligt. Vi cyklar ju omkring i thigta kläder och med en frigolitbit på huvet som skydd, dessutom går det rätt snabbt och vi är många på trånga utrymmen. Lägg på det att man blir trött och att alla vill vara först, då är det som upplagt för olyckor... Hur ska man göra för att undvika detta då?? Ja det är nog svårt och mkt upp till oss cyklister, vi måste vara snälla mot varandra helt enkelt... Sen har jag upplevt vissa saker som arrangörer kan tänka på, framförallt är det en sak som är viktigt tror jag. Att starten inte är för lätt, man behöver något som delar upp fältet. En ordentlig backe är ju inte dumt, och efter den en stig kanske. Då kommer det gå snabbt i backen och fältet delas upp, för risken för olyckor i täten iallafall ökar när det blir stora grupper i början av loppen och alla vill vara med. Tar vi min olycka i Falun som exempel, där var det en backe i starten. Men den var för lätt och efter den var det långa vägsträckor, vilket gör att dom bästa inte vill gasa på så mkt. För gör dom det körs dom ikapp på vägarna sen, hade det däremot varit ett stigparti efter backen kan jag lova att dom gasat och spräckt fältet.
Men som jag sa är det omöjligt att få bort olyckorna och mkt är upp till oss cyklister, vi måste tänka oss för..
Att läsa om dessa olyckor gör även mina tankar på comeback svårare, min rädsla ökar liksom. Kommer helt klart vara rädd i början igen, så kommer vara tufft dom första tävlingarna. Sen hoppas jag det släpper, men kommer nog alltid vara mer försiktig. Göra allt för att undvika situationer där jag inte har kontroll..
Jaja nog om detta nu, det handlar mest ändå om mina egna demoner...

Har ju annars kommit hem från en kanonbra helg i stugan, några bra pass på cykeln och däremellan en massa roligt. Tycker just nu det är skitskoj med cykling, trotts bristen på tempo. Men njuter av det på ett annat sätt nu, sen kommer nog tempot tillbaka i sinom tid. Har även klart för mig hur jag vill tävla mm under nästa år, nu ska bara semestertiderna ta slut så man kan få klart med material mm :-)

3 kommentarer:

Karl-Johan sa...

Håller med om det där om banorna och att det är viktigt att fältet sträcks ut tidigt. Den första halvtimmen på de stora långloppen känns alltid riskabel när alla är taggade och har krafter så det går riktigt fort. En lång kraftig startbacke är ett måste, men sedan bör också hastigheten på efterföljande partier hållas nere. Många tror att det "farliga" inom mountainbike är att man kör stökiga stigar i skogen, men det som verkligen är farligt är stora snabba klungor på spåriga grusvägar!

Anonym sa...

Cykelvasan.. Lätt det farligaste lopp jag cyklat

Samuel sa...

Håller med er! Aldrig kört vasan dock, men kan tänka mig hetsen på vägarna där..